rebeckaoverseas

Jahapp, då är jag framme i Thailand. Och har så varit i lite mer än två dygn. Det här kommer bli ett långt blogginlägg, men för att göra en lång historia kort kan jag säga att flygresan gick hyfsat okej, och Thailand so far är fantastiskt!

Nåväl, vi backar bandet till lördag morgon, kl 4 kanarisk tid. (kl 5 svensk tid). Alarmet går igång, jag fixar iordning mig och trycker ner det sista i väskorna och tar en taxi till flygplatsen. Check!
Incheckning, vänta på att flygbolagets kontor skulle öppna så jag kunde betala min övervikt. Men så väldans mycket övervikt hade jag faktiskt inte. 30 kg vägde det incheckade bagaget. Nåväl. Säkerhetskontroll och uppletande av gate, väntan på ombordstigning. Sista minutrarna på kanarisk mark. Boarding, take off och så var jag i luften. Från min fönsterplats kunde jag beskåda en fantastisk soluppgång, längs med horisonten ljusnade det och ett orange ljussken blev som ett bälte. Oerhört vackert! Sova sova sova och vips var det dags att landa i Madrid, cirka 10.30 spansk/svensk tid.
Ta sig till infodisken och höra hur jag kommer till nästa avgångsterminal, vänta vid bagagebandet på mina väskor (hurra, de klarade första delen!) och sedan buss till terminal 1. Väldigt långt bort från fyran, där jag landade. Jahaja, kolla incheckningsdiskar och stå i en lång och långsam kö. Vid det här laget hade jag varit vaken sisådär 7 timmar och det enda jag hade ätit var en liten yoghurt. Man kan klara sig bra på bara adrenalin...men det är inget jag rekommenderar. Så så fort jag var incheckad och genom säkerhetskontrollen gick jag raka vägen till närmsta café och köpte en flaska vatten och en bit choklad. Letade upp gaten och började vänta. Igen. Fullt av thailändare med exotiskt utseende.
Nästa plan, Madrid-Bangkok, bjöd på hög service och underbart snygg kabinpersonal, så vackert klädda! Och vi hann knappt komma upp i luften innan första omgången av dryck och snacks kom till platsen. Sedan rullade det på med mat och dryck nästan konstant kändes det som. Nu ställde jag även om klockan till thailändsk tid så det skulle kännas mer motiverat att sova på planet. Plötsligt var klockan halv sju, istället för halv två. Märkligt det där.
Försökte sova bort mesta delen av tiden, men efter sisådär 6 timmar blev det nästan för tråkigt. Och så obekvämt att sova på flyg! (Tips från coachen: om du flyger långt, flyg med sällskap! Och köp en sömntablett, så du sover hela resan...) Så blev det dags att landa i Bangkok, en mulen morgon. Jaha, är detta Thailand? (värre blir det sedan...) Fick info att uppsöka passkontroll innan nästa ombordstigning och här, i detta ögonblick sisådär 22 timmar utan ordentlig sömn, en stressad tjej ensam i ett helt nytt land, nu blir det jobbigt. Från det att jag stiger av planet har jag 60 minuter tills det är dags för nästa boarding, 80 minuter tills gaten stänger. På en stor, okänd flygplats. Jag sätter full fart mot den passkontroll jag tror är den rätta, vilket tar sisådär 10 minuter, och efter att ha stått i kö där i ytterligare 10 minuter får jag besked om att jag måste fylla i något slags arrival-papper för att få komma in. Panik! Jag får pappret och när jag sedan stressar iväg mot den rätta passkontrollen (30 minuter kvar) då är jag så liten och ensam som det är möjligt att bli. Tårarna sprutar och jag känner bara "ta mig härifrån, jag struntar i jobbet". Försöker ta mig samman, är stressad och förvirrad, fattar ingenting. Och vid den nya passkontrollen blir det återigen väntan. När jag kommer dit är det 15 minuter till boarding, lång kö, och jag vet inte exakt hur långt det är till gaten. Men till slut kom jag fram, fick visa pass och arrival-pappret och sedan är jag igenom. Ny säkerhetskontroll och sedan tar jag det långa benet först och går så fort jag kan utan att springa bort mot gaten. Och hinner faktiskt dit innan boardingen har börjat. Hur det nu gick till, det vet jag inte.
Då är klockan halv åtta, söndag morgon, thai-tid (halv tre svensk natt-tid).
Sista flyget, Bangkok-Krabi tar bara drygt en timme, det bjuds på lite typ frukost, mycket bra. Men lite meningslöst känns det att knappt hinna lyfta innan det är dags att landa. Så kändes det, men det var lite skönt också. Ännu en lyckad landning och så var det dags att se om väskorna hade klarat bytet i Bangkok. Finns två bagageband, jag står vid det ena och ser väska efter väska komma ut men inte min. Hmmm... Kanske ska ta en titt vid det andra? Och mycket riktigt, efter bara en halv minut kommer de, som på löpande band (haha). Puh.
Sista steget av resan är att hitta min teamchef som skulle möta mig. Och efter att ha hunnit bli orolig över att ingen är där, så kommer hon, precis när jag är på väg att ta upp mobilen för att ringa. Vi tar oss ut till bilen med packningen och äter sedan en macka på flygplatsen innan resan fortsätter mot slutmålet. Via två små bilfärjor når vi vårt mål, och vägen dit var kantad av fantastisk natur. Inte bara att det är så grönt överallt, utan att det är så annorlunda gröna växter. Tänk er en svensk granskog, men byt ut granarna mot gröna fina palmer så har ni Thailand, typ.
Känns även som att jag är mitt ute i ingenstans, färjorna tog oss bort från civilisationen.

En rolig dialogväxling från bilen under resan, angående när min kollega från GC skulle komma till thailand, avd. Vad är det egentligen för dag?:
"-när åker hon?
- natten till måndag.
-inatt alltså?
-hmmm...
- för idag är det söndag.
- *lång tankepaus* ja just det!"
Jösses, man blir knäpp av att åka så långt och byta tidszon helt. Noll koll, badboll.
Från mitt halvsovande tillstånd vaknade jag plötsligt till och fällde en kommentar om en ko/tjur/buffel som virrade omkring på vägen:
"Den kon är självmordsbenägen!"
vilket min chef tyckte var kul...

Och så var jag framme, vid min nya bostad cirka kl 13 thai-tid. 27 timmar efter att jag gick upp. Shit.
En uppdatering av Thai-livet kommer i nästa inlägg, om en liten stund.