Att ta avsked
De senaste dagarna har jag konstaterat att jag är dålig på att ta avsked av folk. "Sista gången" visar sig bli till ännu fler gånger med hejdå-kramar. I fredags hade jag avskedsfest för mina Örebrovänner, en sista kväll med gänget innan jag skulle åka till Borås (vilket jag gjort idag). En mycket trevlig kväll på det hela taget, härliga personer och god kladdkaka ;) Och givetvis "Hejdå, ha det jättebra"-kramar. Underbara vänner!
Sedan skulle ju flyttlasset gå i söndags. Det behövdes lite extra hjälp, och två av vännerna kom och hjälpte till. Det blev då ännu en gång med "hejdå"-kramar och "nu ses vi nog inte mer förrän...ja...vi får väl se".
Igår, sista dagen i Örebro, hittade jag lite prylar som skulle lämnas till olika vänner, så då blev det återigen "hejdå". Då var det verkligen på riktigt.
Men ändå har jag nog inte riktigt fattat att jag faktiskt ska iväg. Det kom däremot idag, när jag hade lämnat in lägenhetsnycklarna och var på väg till bilen och insåg att "nu är Örebro inte längre mitt hem" och ännu mer när jag var en bra bit på väg, jag åker för tusan bort från mitt liv de senaste tre åren! Det är tufft.
Nu sitter jag i Borås, vid mammas dator. Här kommer jag tillbringa den sista veckan i Sverige, innan det bär av till soligare och varmare breddgrader. Resan gick över förväntan, och jag är stolt över mig själv och de senaste dagarnas insatser. Shit, jag är så jäkla bra! :) Och ja, bilen var proppfull av grejer idag.
Örebrovänner: Tack för den här tiden, jag kommer att ha er i tankarna hela sommaren, jag lovar! Jag hoppas att ni gör detsamma, visa det gärna i en kommentar eller ett mail :)
Hasta la vista!
12 dagar kvar: I en (nästan) tom lägenhet
Vissa stunder blir det så uppenbart att något är på väg att hända, jag ska faktiskt flytta. Som igår, när jag höll på att packa lite av det sista och jag tog gosedjur efter gosedjur och la ner i flyttlådor, där de inte får se dagens ljus på ingen vet hur länge. Eller när jag vissa stunder inser att "det var sista gången som jag fick träffa den och den". Jag vet inte hur många tårar som har runnit från mina ögon den senaste tiden. Märkligt nog har de aldrig kommit "in public", men i min ensamhet, då passar de på att krypa fram bakom ögonlocken.
Nåväl, det blir nog bra. Jag kommer sakna livet i "gnällbältet", men jag kommer samtidigt ha "the time of my life".
Nu är lägenheten så gott som tömd, det är fantastiskt vad mycket saker man kan få plats med. Ännu mer otroligt är det hur vi lyckades pussla in det i magasineringsförrådet. Mitt liv på8kubik, skulle man kunna säga. Proppfullt, verkligen "knôkfullt". Så skönt att det är gjort. Och tack mamma, bror och två underbara vänner som hjälpte till!
Nu är jag ensam i min lya, lite småsaker (eeeh...det kommer fylla bilen!) kvar bara. Min dator är uppenbarligen kvar, som ni märker... Nu återstår bara flyttstädning innan mitt liv i "gnällbältet" är slut. Jo, jag kanske återvänder en vacker dag, men när det händer, det vet ingen... Känns väldigt märkligt. Sedan väntar ungefär 10 dagar hemma hos mamma innan det är dags att styra kosan mot Landvetter och Gran Canaria. Jösses, när ska jag förstå att det faktiskt är på riktigt?!?!
Mooot städprylarna! :)
17 dagar kvar
Äventyret jag står inför nu liknar på vissa sätt det steg jag tog för drygt 3,5 år sedan, då jag flyttade hemifrån. Då kändes en flytt till en ny stad som ett jättekliv och fjärilarna flög omkring i magen. Nu är det dock en betydligt större förändring som bankar på dörren. Att flytta utomlands, börja ett helt nytt jobb, träffa massa nya människor som jag inte har en aning om vilka de är... det är mycket som orsakar miljoner tankar och tidvis fjärilar i magen. För att inte tala om de stunder då jag inser att jag inom en mycket snar framtid kommer att lämna familj och vänner, då är det nästan så att jag undrar varför jag gör det här. Men jag är helt övertygad om att det här är helt rätt för mig, jag kommer att ha världens bästa jobb det närmaste halvåret!
Vad har hänt, hur har det här gått till?
29 januari: Jag skickar in min ansökan.
2 februari: Jag får en telefonintervju.
11 februari: Jag är på en intervjudag på huvudkontoret, Sthlm. Mycket nervöst. Förmiddagen ägnades åt information och lite gruppövningar, därefter lunch med "juryöverläggningar". Därefter en spänd väntan på det personliga mötet, som antingen kunde bli ett "nej tack" eller en utförligare personlig intervju. Stämningen bland oss sökande blev mer och mer nervös och efter en timmes väntan fick jag komma in. Resultatet = intervju!
12 februari: Jag får besked att jag ska på utbildning för arbetet! Jiihaaa, glädjeskutt och glädjetårar, svårt att fatta!
3-6 mars: Utbildning på HK, Sthlm. Inspirerande föreläsare, härliga kursare och roliga dagar! En känsla av att det här är helt rätt för mig.
9 mars: Destinationsbesked: Jag ska till Gran Canaria under sommarsäsongen!
12 mars: Flygbesked: Jag lämnar Sverige 10 april, från Landvetter.
Idag är det 17 dagar kvar alltså. Det är ju typ ingenting...
Välkommen till min nya blogg!
Alla förberedelser, alla tankar och allt som händer på min destination (ja, åtminstone det som passerar min egna censur ;) allt kanske inte lämpar sig i skrift...)
Låt resan börja!
